Mossa (Bryophyta) är ett samlingsnamn för ett stort antal växtarter. Den gröna och mjuka växten trivs bäst i skogen, på fuktiga berghällar och där klassisk musik spelas. Mossa känns även igen från ordspråket ”på rullande sten växer ingen mossa.” Man skulle i en modern fritolkning av ordstävet kunna säga: ”på nytänkande orkester växer ingen mossa.” Mozart, Farrenc och Haydn må alla vara döda och begravna, men deras musik lever. Den skrattar, gråter, dansar, kivas, ängslas och älskar.
Skallsjö Sommarorkester, även känd som världens o-mossigaste orkester, förnyar sig själva och tar två stora nya kliv vidare på vårt musikuniversums himlakroppar. För första gången spelar vi i Stockholm, och för första gången spelar vi ihop med blåsmusiker och får därmed äran att kalla oss symfoniorkester. I denna magnifika Stockholmsdebut bjuder vi på tre unika smakprov ur musikvärldens flora.
Först Louise Farrencs romantiska nonett, som visar en sida av den klassiska musiken som varit bortglömd av många. En grupp om nio musiker, i gränslandet mellan kammarensemble och orkester, presenterar en bild av en kvinnlig tonsättares lust att uttrycka sig i musik som övervann tidens alla normer.
Därefter Haydns symfoni nr. 44, skriven i stilen vi kallar Sturm und Drang. Eller rakt översatt till svenska: storm och lust. Bättre beskrivning av musiken kan vi själv inte frammana. Den första satsen sveper verkligen över lyssnaren som en storm. Alltid i rörelse. Ömsom hotfull, ömsom vacker. Den andra satsen har gett upphov till symfonins smeknamn ”Sorgesymfonin”, då det sas att Joseph Haydn själv önskade att den skulle spelas på hans begravning.
Sist, men definitivt störst ger vi er en riktig klassiker.
Spelevinken Joannes Chrysostomus Wolfgangus Theophilus (nej han hette faktiskt inte Amadeus…) Mozart hade under det sena 1770 talet rest till Paris och upptäckt en ny form av komposition kallad ”Sinfonia Concertante”, som innebar att flera solister delade på rampljuset framför en orkester. När han kom hem till Salzburg ville han visa upp vad han hade lärt sig och skrev en komposition för soloviolin, soloviola och orkester. Här kommer vi låta två av Sveriges mest framstående stråkmusiker presentera Mozarts finurligheter för er. Tale Olsson (violin) och Emilie Hörnlund (viola). Deras CVn är för långa och imponerande för detta forum, men är samtidigt bara en googling bort.
Hoppas vi ses i april!